Grafik: PAUL WALLANDER

Dokument: Ungdomsböckerna hänförde flera generationer – Erik Niva åkte till bygden där allt startade

Tiden har gått, och precis 50 år har nu gått sedan Sverige fick höra historien om den lilla byn med den starka tron och det sagolika fotbollslaget.
Blåbärskungen har dött, Edward har flyttat och klubben har splittrats.
Ändå ger berättelsen om Åshöjdens BK fortfarande liv och hopp till en bygd som kämpar för att inte falla tillbaka in i den skånska skogens skugga.

N

är Augustpriset skulle delas ut i vintras var musikern Niklas Strömstedt galans konferencier.

Han inledde kvällen med ett litet anförande om sitt eget förhållande till litteraturen, hur han som liten pojke avskydde de traditionstyngda bokhyllorna som ramade in hans tillvaro.

Båda hans föräldrar – publicisten Bo och författarinnan Margareta – hade byggt sina liv runt det skrivna ordet. Lägenheten de bodde i avspeglade det, med sitt omsorgsfullt kategoriserade bibliotek.

– En värld av fantasi, kunskap och klokskap. Jag hatade den.
Till sist blev Margareta Strömstedt så bekymrad över sonens motvilja gentemot böckerna att hon rätt och slätt mutade honom. Fem kronor för varje utläst bok.

– Fem spänn för att läsa en bok var ju ett erbjudande en smygrökande elvaåring inte kunde tacka nej till. Jag började med böckerna om Åshöjdens BK.

Den litterära eliten i Konserthusets galasal skrattade, skrockade – och kände igen sig. I flera generationer har berättelsen om Åshöjdens BK nått fram till pojkar och flickor som Niklas Strömstedt; såna som inte brukade läsa, såna som hängde på fritidsgården eller fotbollsplanen snarare än besökte biblioteket.

Åshöjden publicerades i tidningen Buster 1975–1992.

Åshöjden publicerades i tidningen Buster 1975–1992.

ÅSHÖJDENS BK
FRÅN BÖCKER TILL TV
Max Lundgren (1937–2005) skrev Åshöjden-böckerna som engagerade och lästes av tusentals. Foto: LASSE OLSSON
Åshöjdens BK – böckerna

(1967-71)

I fyra volymer skildrade Max Lundgren (bilden ovan) en fotbollsklubb och ett samhälle i förändring och utveckling. Bagarn Olsson förlöste potentialen i det lokala grabbgänget, och på vägen upp mot den allsvenska tröskeln fångades tonårslivets drömmar, möjligheter och utmaningar. Böckerna blev snabbt oerhört populära, fångade även många av de ungdomar som normalt sett inte läste särskilt mycket. Trycks nu upp på nytt och ges ut igen mot slutet av sommaren.


Åshöjdens BK – serietidningen

(1975-92)

Illustrerad av tecknaren Reijo Piipo (Stävenborg) fick berättelsen om Åshöjden både nytt liv och en ny publik när den under 17 års tid utgjorde stommen i sportserietidningen Buster. Max Lundgren uppdaterade historien kontinuerligt, la till och byggde ut. I Buster gav sig exempelvis Edward och Jorma Engmark iväg på ett proffsäventyr till Everton, något som inte hände i böckerna.


Åshöjdens BK – tv-serien

(1985)

I tolv halvtimmeslånga avsnitt tog Åshöjdens BK plats i statstelevisionen. Fotbollslegendaren Björn Nordqvist spelade Bagarn Olsson, alltjämt aktuella skådespelaren Johan Hedenberg gestaltade Edward Engmark. Tonträffen blev dock aldrig lika exakt som i böckerna och serietidningarna, och mottagandet blev blandat. Repriserades på SVT redan 1988, och gavs sedan ut på DVD år 2007.

Under en period på 1970-talet var de landets allra mest utlånade böcker. Sedan överfördes de till serietidningsformatet, och blev ännu mer populära. Sedan blev de tv-serie, och växte ännu mer.

För att vara så lättillgänglig var berättelsen ovanligt mångfacetterad. Här rymdes flera sidor av både ungdomen, fotbollen och samhället. Matcherna och hjältarna, visst, men framförallt drömmarna, tankarna och tvivlen.
Det har funnits bättre och mer omhuldade svenska ungdomsböcker än de som handlade om ett ambitiöst fotbollslag från ett litet skånskt samhälle – men de har faktiskt inte funnits några andra med samma typ av inflytande.

bollar

”På den tiden förstod jag inte att man kunde vara rädd för Blåbärskungen. Men nu efteråt vet jag mer om honom: han var i själva verket hela byn, det var han som gav folk arbete eller tog det ifrån dem. Överallt där det fanns pengar fanns också Blåbärskungen; oftast dold i bakgrunden, men det var hans tysta röst som styrde och ställde”.

bollar

foto : andreas hillergren :  2017-03-01 erik niva besšker Œsljunga och šrkelljunga foto: andreas hillergren aftonblade
Erik Niva visas familjefotot på Blåbärskungen och hans familj av Lotta Järryd. Foto: ANDREAS HILLERGREN
P

rick 50 år efter att de första raderna i Max Lundgrens boksvit nådde läsarna står jag nu hemma hos Blåbärskungen och tittar på familjefoton.

Jo, han fanns på riktigt, precis som hela Åshöjden fanns på riktigt. Lite omskrivna namn, en hel del konstnärliga friheter – men allt baserat på ett verkligt samhälle med verkliga personer.

– Där är då Blåbärskungen, och den här lilla pojken är alltså Edward. Jag ska se ifall vi har någon bild på Jorma också…

Blåbärskungen Erhard Eliasson tillsammans familjen. I famnen har han Edward.Foto: PRIVAT

Allting utgår härifrån, från den stora, vita villan vid sjön, den som kallas ”Blåbärskungens slott” i text. Dotterdottern Lotta visar runt, berättar om hur några av Sveriges mest mytologiserade ungdomsböcker kom att baseras på hennes familj.

– Max Lundgren var min mammas syssling, kusinbarn. Så han var ju ofta här på besök när han var liten, framförallt på somrarna. Och det var tydligen då han hittade sin inspiration och sina karaktärer.

foto : andreas hillergren :  2017-03-01 erik niva besšker Œsljunga och šrkelljunga foto: andreas hillergren aftonblade
"Blåbärskungens slott" som det kallades i Max Lundgrens legendariska Åshöjden-böcker – en 325 kvadratmeter stor villa med utsikt över Åsljungasjön. Foto: ANDREAS HILLERGREN

Vi befinner oss i Åsljunga, ett tyst och stillsamt skånskt kyrkosamhälle uppe vid den småländska gränsen. Landskapet slår om här. Terrängen blir mer kuperad, träden fler och grenverken tätare. Här börjar den svenska skogen.

Det var där uppe i skogarna som Erhard Eliasson hämtade sina rikedomar, byggde förmögenheten som gjorde honom till ”Lingonkungen”.

– Från början var det mest hästhandel. Morfar var mycket i Polen och Tjeckoslovakien, och före kriget importerade han uppemot 10 000 hästar till Sverige. Men sedan blev det mer och mer lingon. Han brukade vara i Skellefteå och köpa upp lingon där. De brukade vara 30-40 järnvägsvagnar om året som fraktades både hit ner och vidare till Tyskland. Och det var någon av tidningarna där uppe i Norrland som först skrev om honom och myntade det där smeknamnet, ”Lingonkungen”.

Familjen tyckte att det var bäst att pojken bodde här istället. Hans namn var också Erhard, så här i huset blev han Lill-Erhard. Lotta Järryd

Huset ligger på en vidsträckt strandtomt vid Åsljungasjöns nordöstra ände, 325 kvadratmeter stort. Det började byggas 1933, blev klart bara några år innan mullret från Andra världskriget nådde ända hit till Åsljunga.
Militären rekvirerade villans övervåning med hänvisning till beredskapsläget, och en trappa ner utvidgades familjen mer och mer.

– Morfar hade en syster som hade flyttat till Tyskland före kriget. Nu hade de fått barn, och pappan hade kallats till fronten. Och så som läget var där nere tyckte familjen att det var bäst att pojken bodde här istället. Hans namn var också Erhard, så här i huset blev han Lill-Erhard.

Den lilla pojken hette Erhard Unmack. I Max Lundgrens tappning: Edward Engmark.

– Sedan var det två bröder som också bodde här under en period, två krigsbarn från Finland, Veikko och Jouko. De blev också som söner. Och lillebrodern Jouko var jämngammal med Lill-Erhard och Max, så det var de tre som brukade leka. Det var så han hittade sin Edward och sin Jorma.

Erhard Unmack var förlagan böckernas Edward Engmark, Jouko Parkkonen som Jorma Engmark. Foto: PRIVAT.

När böckerna om Åshöjdens BK skulle anpassas till serietidningen Buster i mitten av 1970-talet tog Max Lundgren med sig tecknaren Reijo Stävenborg till Åsljunga på studiebesök.

De behövde bara åka förbi ute på landsvägen för att Stävenborg skulle identifiera den allvarligt högreste mannen som tittade till rabatten nedanför flaggstången. Det var ju han. Det var ju Blåbärskungen på riktigt.

– Visst känner man igen bilden av honom, men jag vet att de i byn som tyckte: ”De får inte framställa Erhard på det sättet”. Att allt gick ut på att tjäna pengar, att han inte drog sig för att sko sig på andra… Den biten var det flera som inte riktigt tyckte om.

BÖCKERNAS NYCKELPERSONER
Edward Engmark

Sonson till Blåbärskungen, med en pappa som stupade i Finska vinterkriget. Blond, karismatisk, begåvad – blir snabbt både fotbollsklubbens stora stjärna och en driven entreprenör. Debuterar i a-landslaget som 17-åring, blir målskytt direkt. I böckerna blir han proffs i en icke-namngiven holländsk storklubb, i serietidningarna i Everton.


Jorma Engmark

Bokens berättarröst. Halvbror till Edward Engmark, en föräldralös pojke som adopterades från det krigsdrabbade Finland. Mycket mer tillbakadragen och reflekterande än Edward, vilket märks både på och utanför planen. Får också göra en a-landskamp som innermittfältare, men avslutar strax därefter karriären för att satsa på studierna.


Blåbärskungen

Den djupt kyrklige maktmannen som hela Åshöjden kretsar kring. Äger i praktiken allt i byn, och blir följaktligen även en centralfigur i bollklubbens resa mot toppen. Finansierar i skymundan hela satsningen, men förblir en oåtkomlig figur, distanserad även från barnbarnen som tilltalar honom som ”Far”.


Bagarn Olsson

Katalysatorn som driver Åshöjden in i en ny tid. Den gamle landslagsbacken har fått förhandsinformation om att Europavägen ska dras genom samhället, och projekterar för att exploatera den kommersiella potentialen det medför. Förnyar tankesättet i byn och förlöser fotbollstalangen som ruvar där, till hälften uppfylld av idrottslig idealism och till hälften driven av krasst marknadsföringstänk.


Hittejoel

När berättelsen börjar är han den osäkert stammande killen som inte hör hemma någonstans. Oönskad i den familj av ”tattare” han fötts in i, och i utkanten av grabbgänget sådär lite på nåder. Bagarn Olsson förändrar livet fullständigt för Hittejoel, tar honom under sina vingar, utvecklar honom till både en toppmålvakt och en ledarfigur.


Kula Persson

En slitstark sågverksarbetare som överlappar det gamla och det nya Åshöjden. Ingick i laget redan på den tiden då det bestod av supande benknäckare – tiden före Bagarn – men är tillräckligt ung, förändringsbenägen och talangfull för att följa med på klättringen uppåt. Avslutar böckerna som Åshöjdens näst bäste spelare, uttagen i landslaget och på väg till Malmö FF.


Elin

Hushållerskan som i praktiken fungerar som mamma för Edward och Jorma. Vimsig och barsk, men ändå genuint godhjärtad och omhändertagande. Gjuter in värme och medmänsklighet i Blåbärskungens stora, tysta villa.


Ruben Svarte

Hotfull skuggfigur som spelade vänsterytter i den gamla upplagan av Åshöjdens BK. Hamnar i fejd med Edward Engmark – knivhugger honom en mörk natt uppe på Höglandet – men de två männen försonas. Ruben Svarte och de andra ”tattarna” blir de flitiga, plikttrogna arbetarna som förverkligar Edwards dröm om ett fritidscentrum.

I böckerna är kyrkan en väldigt stor del av Blåbärskungens liv. Var det så på riktigt också?

– Jo, verkligen. Det var ju det här med att inte skratta för högt på söndagen, och nåde den som inte gick i kyrkan då. Vi barn satt längst bak och försökte smita undan så gott det gick: ”Gud vad trist”.

foto : andreas hillergren :  2017-03-01 erik niva besšker Œsljunga och šrkelljunga foto: andreas hillergren aftonblade
Att kliva in i Blåbärskungens mäktiga villa är som att kliva in i en annan tidsepok.

Att komma in i Blåbärskungens vita villa är som att kliva in i en annan värld och en annan tid. Den grått anspråkslösa byatisdagen utanför försvinner, förvandlas till ett mottagningsklart herresäte i början av 1950-talet.

Kristallkronor i taket, förgyllda klädhängare, en flygel nedanför väggen med familjeporträtt.

Här inne brukade måltiderna serveras. Bordsbön varje gång. Morfar satt alltid på den gaveln, mormor på gaveln mittemot. Lotta Järryd

Gästböckerna sträcker sig 80 år tillbaka i tiden, är fyllda av hälsningar från dåtidens dignitärer. Revyartisten Brita Borg har varit här, finansministern Ernst Wigforss och OS-medaljören Barbro Martinsson också.

– Här inne brukade måltiderna serveras. Bordsbön varje gång. Morfar satt alltid på den gaveln, mormor på gaveln mittemot.

Lotta Järryd skrattar.

– Mormor Ingeborg är då Elin i böckerna, och det är ju schysst att hon blev piga… Men hon var före detta hushållslärarinna, och antagligen såg väl Max henne mycket i köket. Eftersom det jämt var folk här så stod hon där mest hela tiden.

Kanske ligger ett exemplar av böckerna i någon låda på någon vind någonstans, men det är nog allt… Egentligen är det är ju helt obegripligt. Varför står inte de här? Lotta Järryd

Själv har Lotta Järryd levt den största delen av sitt vuxna liv i tennisorten Båstad – dubbelkungen Anders Järryd är hennes exmake – men sedan både morföräldrarna och föräldrarna gått bort tillbringar hon nu delar av tiden här i Åsljunga.

– Vi vill att huset ska finnas kvar i familjen. Det är en så stor och viktig del av vår historia.

Och Åshöjden-böckerna – står de i en hylla här någonstans? De är ju er släktkrönika.

– Nej, det är inte så att vi har alla stående på rad. Det kanske ligger ett exemplar i någon låda på någon vind någonstans, men det är nog allt… Egentligen är det är ju helt obegripligt. Varför står inte de här? Jättekonstigt. Jag har inte tänkt på det på det sättet förrän nu.

bollar

”Vi körde hårt, ibland tre timmar om dagen. Bagarn såg med allt större förvåning på Edward. Det var sällan han sa något berömmande om någon, men ibland kunde han inte låta bli när han såg Edward i aktion: Milda makter, han är ju nästan ett geni”.

bollar

landskamp pŒ stade des colombos. frankrike-sverige, 2-0, match action. sven-ove svensson, fotbollsspelare sverige, nickar bollen till kurt hamrin. fransmŠnnen diarcne ? och i mitten louis. landskamper, landslaget,
Sven-Ove Svensson nickar fram bollen till Kurt Hamrin i en landskamp mot Frankrike 1955. Foto: AFTONBLADET
I

stort sett alla nyckelpersonerna i Åshöjden har en verklig förlaga. Bagarn Olsson är egentligen Sven-Ove Svensson, 31-faldig landslagsman och vinnare av Guldbollen 1954. Efter den långa karriären i Helsingborgs IF gjorde ”SOS” stordåd som innovativ tränare för Perstorps SK, ett par mil söderut.

Kula Persson är Calle Persson, en uthållig eldsjäl med mer än 700 matcher och 40 års styrelsearbete för Åsljunga SK. Hittejoel baseras på ett byaoriginal som kallades för ”Pittejoel”, en enstöring som bodde i en stuga i skogskanten med ett tiotal katter.

foto : andreas hillergren : falsterbo 2017-03-07
erhard uumack
erik niva besšker Œsljunga och šrkelljunga
foto: andreas hillergren aftonblade
Erhard Unmack var barndomsvän med författaren Max Lundgren och är den som stod som modell för karaktären Edward Engmark. Foto: ANDREAS HILLERGREN

De flesta av de här människorna är döda nu, men Erhard Unmack både lever och har hälsan. Han har hunnit bli 78 år gammal, och bor nere i Falsterbo längst ute på Sveriges sydvästra spets.

Mycket har hunnit hända sedan föddes där på andra sidan havet, i gränstrakterna mellan Tyskland och Polen. Han var bara ett drygt år gammal då Andra världskriget bröt ut i just hans hemtrakter.

– Mamma kom ju från Åsljunga, men när hon utbildade sig till sjukgymnast praktiserade hon i Tyskland. Där träffade hon pappa, och de blev kvar. Allt förändrades ju med kriget, då pappa kallades till fronten. Vi brukade alltid åka upp till Åsljunga på jularna, och vintern -43 tyckte mamma att det var bäst att jag inte följde med tillbaka till Tyskland utan bodde med morbror istället. Jag var fem år då.

Jag och Max umgicks väldigt mycket. I Malmö brukade vi träffas på Mariedalsplanen och spela fotboll. På loven i Åsljunga så brukade vi bada och fiska. Erhard Unmack

Efter kriget återförenades familjen i Sverige. Det blev något halvår i ett migrationsläger i Ramlösa, innan de fick tillstånd att slå sig ner i Malmö.
Den nya hemstaden var såklart främmande för Erhard Unmack, men där fanns i alla fall en nästan jämnårig släkting som han kände från åren i Åsljunga. Max Lundgren blev snabbt en bästis.

– Vi umgicks väldigt mycket. I Malmö brukade vi träffas på Mariedalsplanen och spela fotboll. På loven i Åsljunga så brukade vi bada och fiska. Ibland sprang vi träningsrundor runt sjön, och jag får erkänna att Max var en starkare löpare än jag var.

FAKTA
MAX LUNDGREN
Œshšjdens bk, tv-serie av max lundgren. fr.v. olle bjšrling, skŒdespelare, max lundgren, fšrfattare och bjšrn nordqvist, fotbollsspelare sverige som spelar bagarn
Namn: Max Lundgren.

Född: 22 mars 1937 i Landskrona.

Död: 27 maj 2005 (68 år) i Malmö.

Mest kända verk: Åshöjdens BK, IFK Trumslagaren, Benny Boxaren och Pojken med guldbyxorna.

Övrigt: Ledamot av Svenska barnboksakademien, stol nummer 15.

Priser och utmärkelser: 1962: Boklotteriets stipendiat. 1965: Albert Bonniers stipendiefond för yngre och nyare författare. 1967: Expressens Heffaklump för Pojken med guldbyxorna. 1967: Litteraturfrämjandets stipendiat. 1968: Nils Holgersson-plaketten för Pojken med guldbyxorna och Åshöjdens bollklubb. 1983: 91:an-stipendiet. 1987: ABF:s litteratur- & konststipendium. 1991: Astrid Lindgren-priset.

Men du var bättre på fotboll?

– Jo, kanske. Jag var väl rätt så hyfsad. Men det var inte så att någon av oss var någon stjärna. Vi brukade hoppa in i Åsljungas pojklag, men det gick inte särskilt bra. Oftast spelade vi med pojkar som var två, tre år äldre.

Erhard Unmack om karaktären Edward Engmark: "Jag tycker att han skötte sig bra". Foto: ANDREAS HILLERGREN

Spelade du organiserat i Malmö också?

– Litegrann. Jag var i alla fall så bra att jag fick plats i realskolans lag, och en gång spelade vi mot MFF:s pojklag. De hade Bosse Larsson i laget. Vi fick klå med 6–0.

I de mellersta tonåren gled Erhard Unmack och Max Lundgren ifrån varandra, sådär som barndomsvänner ibland gör. De stötte ändå på varandra ibland, och någon gång långt senare berättade Lundgren att han höll på med en bok baserad på livet i Åsljunga.

Jag kan väl se vissa likheter. Jag var också ljushårig och så till utseendet, och Edward har dessutom vissa karaktärsdrag som jag kan förstå var de kommer ifrån. Erhard Unmack

– Jag blev inte förvånad. Han hade alltid varit väldigt fantasirik, och när vi sov över hos varandra som små kunde jag ligga vaken halva nätterna och lyssna på när han berättade historier.

Och så fick du stå modell för en av den svenska ungdomslitteraturens klassiska hjältar. Känner du igen dig själv i Edward Engmark?

– Nja… Jag kan väl se vissa likheter. Jag var också ljushårig och så till utseendet, och Edward har dessutom vissa karaktärsdrag som jag kan förstå var de kommer ifrån. Men det är inte så att jag läser böckerna och känner att de handlar om mig och mitt liv. Det har aldrig varit någon större uppståndelse runt det, egentligen är det väl bara de i familjen som överhuvudtaget känt till det. Men jag har ju aldrig heller tagit illa vid mig på något sätt. Jag tycker att Edward skötte sig bra, haha.

bollar

”Den sista gruppen satt alltid längst uppe vid ängskanten, svartklädd, tyst. Det var en stor del av missionsförsamlingen. Det sas till och med att det hade diskuterats vid ett hemligt möte om fotboll kunde anses vara syndigt. Det var ju ett spel, men man hade ännu inte hört att en frälst människa hade förlorat sin själ på det. Pengar förlorade man förstås, men de tre kronorna var bara inträde. Det påstås att till slut hade mötet kommit fram till att varken Gud eller Kristus kunde ha något riktigt allvarligt emot fotboll”.

bollar

P

arallellt med att sviten om Åshöjdens BK publicerades blev det uppenbart att det faktiskt fanns en grabb i byn med en tillräckligt stor talang för att svara upp mot sagan.

När Åsljunga SK firade 30 år sommaren 1975 avgjorde 17-årige Olle Sjödahl jubileumsmatchen med ett hattrick. Strax därefter började de dyka upp, scouterna från de allsvenska klubbarna i Halmstad, Helsingborg och Landskrona.

foto : andreas hillergren :  2017-03-01 erik niva besšker Œsljunga och šrkelljunga foto: andreas hillergren aftonblade
Olle Sjödahl pekades ut som verklighetens Edward Engmark. Foto: ANDREAS HILLERGREN

– Jag fick höra det där med verklighetens Edward Engmark ganska tidigt. I den här vevan ringde de från Expressen och frågade om de fick komma hem till huset på Sjövägen där jag växte upp och fotografera mig på mitt pojkrum. Men vi hade det inte så bra ställt, och på bilderna de tog såg de väldigt påvert ut.

Av alla erbjudanden valde Olle Sjödahl det från Halmstads BK, och han fick vara med på resan när Roy Hodgson byggde ett lag som plötsligt började vinna oväntade SM-guld. Helt ordinarie i HBK hann han aldrig bli, men startade bland annat den avgörande matchen mot AIK när det andra guldet säkrades, 1979.

– Vet du hur guldmedaljerna ser ut? Precis som en ynklig, vanlig medalj från DM.

foto : andreas hillergren :  2017-03-01 erik niva besšker Œsljunga och šrkelljunga foto: andreas hillergren aftonblade
Olle Sjödahl visar Erik Niva medaljen för den allsvenska segern. Foto: ANDREAS HILLERGREN

Sjödahl leder vägen in i vardagsrummet, drar fram en låda ur bokhyllan och visar upp en knapplik liten medalj.

– På den tiden stod det inte ens ”Allsvensk guldmedalj”, utan det stod ”Division 1”. Men det är väl känslan som räknas… Jag vet inte hur många vi är som kan kalla oss svenska mästare i fotboll numera? Några hundra? Eller kan vi vara tusen nu? Jag är i alla fall den enda härifrån trakten som har en.

Allsvenska medaljen.

Kunde du identifiera dig med någon av karaktärerna i Åshöjden?

– Ja, rätt så mycket. Men inte Edward då, haha. Jag spelade som Storken, men tänkte som Jorma. Han var mer lagspelare än stjärna, fanns där bakom Edward och täckte upp – och såg lite andra värden än bara fotboll.

Vi slår oss ner vid köksbordet, Olle Sjödahl bjuder på färska semlor. Huset ligger i backen upp mot Hallandsåsen, det som blivit Höglandet i böckerna. Det har stått här sedan 1980. Det var då familjen bestämde sig för att flytta hem igen, då en nybliven svensk mästare avslutade sin absoluta elitsatsning som 21-åring och började jobba som lärare istället.

– Vi fick barn när vi båda var 19 år, och allt med fotbollen tog så mycket tid. I efterhand kan jag ju fundera: Vad hade hänt om jag bara stannat kvar i Halmstad? Men jag hade aldrig det riktiga drivet. Fotboll för mig var enbart något lustfyllt, roligt.

Olle Sjödahl vänder ut blicken genom köksfönstret, tittar bort i fjärran, ner mot samhället.

– För mig var det smått overkligt att jag faktiskt blev svensk mästare. Precis när jag hade flyttat upp till Halmstad i januari 1976 skulle jag operera bort en fettknut här i nacken. Det visade sig vara cancer, en väldigt sällsynt sorts tumör. Jag fick avbryta direkt, ligga på sjukhus i Lund hela våren, stråla och operera. Jag visste inte om jag någonsin skulle spela fotboll igen.

Oj.

– Det tog väl ett år innan jag var tillbaka och kunde prestera efter min nya förmåga. De fick ta bort rätt mycket muskler, så jag fick en del problem med rörligheten och lite bestående men… Hur mycket det påverkade mitt fotbollsspelande vet jag inte. Jag har ingen aning om hur det hade blivit med allt ifall jag inte hade fått cancer.

På många sätt var Olle Sjödahl en ovanlig, osannolik elitspelare. Han växte upp i den typen av frikyrkomiljö som ligger väldigt långt ifrån de allsvenska omklädningsrummen, men som alltjämt präglar Åsljunga.

– I böckerna om Åshöjden beskrevs vi som ”Läsarna”. De satt för sig själva på en speciell del av läktaren, vågade sig inte riktigt ner eftersom det inte riktigt var okej. Och lite så var det ju. Bland oss i Missionshuset gick man inte på fotboll, man spelade inte kort.

Att få ihop lag på söndagar var knappt ens att tänka på, det sågs inte med blida ögon. Olle Sjödahl

Än idag känner Olle Sjödahl en stark tacksamhet gentemot sina föräldrar. De var inte så strikta, inte så bokstavstrogna – utan gav sin välsignelse till fotboll även på dagar som andra tyckte skulle vigas till kyrkliga aktiviteter.

– Många av mina kompisar var också ganska duktiga, men de fick inte lov att spela fotboll när det var aktiviteter i Missionshuset. Det var rätt svårt att hålla igång då. Att få ihop lag på söndagar var knappt ens att tänka på, det sågs inte med blida ögon.

Sjödahl berättar om en särskilt typ av grupptryck, en social kontroll som är speciell för den här typen av väckelsebygder. Han är själv fortfarande troende, men går inte längre i Missionskyrkan.

– Jag har valt ut de goda delarna av min uppväxt och det kristna. Jag har svårt för allt det här med syndakataloger och så. Nu har vi valt att… Min fru är kyrkvärd i vanliga svenska statskyrkan, och vi brukar oftast gå dit.

Olle Sjödahl var navet i Åsljunga SK under många år, men 2009 upphörde klubben att existera. "vi var för få som orkade ställa upp som ledare och styrelsemedlemmar", säger Olle. Representationslaget bytte namn till FC Örkelljunga och flyttade in till centralorten Örkelljunga. Foto: ANDREAS HILLERGREN

Det var inte så att Olle Sjödahl övergav fotbollen bara för att han lämnade Halmstad. Under 1980-talet var han med när Markaryds IF gjorde en smått Åshöjden-liknande klättring till den nästa högsta serien.

Sedan var det tillbaka till moderklubben, och en lång rad sysslor och uppdrag inom Åsljunga SK. Hans familj blev navet hela föreningen kretsade kring. Sönerna Julius och Kristoffer var duktiga, dottern Emma så framstående att hon kom att spela allsvenskt för både Vittsjö och Kristianstad.

– Hela 2000-talet överlevde klubben enbart genom konstgjord andning. Där fanns mina pojkar och min brors pojkar och en släkt till. Det var de och deras kompisar som var laget, och de lyckades gå upp till Division fyra. Men till sist gick det inte. Vi var några som lade ner jättemycket jobb, men vi var för få som orkade ställa upp som ledare och styrelsemedlemmar. För många blev trötta samtidigt.

Byns utveckling är tråkig på många sätt. Föreningars försvinnande, affärers försvinnande… Det fanns nästan allt – nu finns det ingenting. Olle Sjödahl

Efter 54 år upphörde Åsljunga SK att existera vintern 2009. Gräset på idrottsplatsen Sjövallen fick växa igen, representationslaget flyttade in till centralorten och bytte namn till FC Örkelljunga.

– Jag tycker ju att det är oerhört sorgligt, men…

Olle Sjödahl funderar, formulerar sig.

– Byns utveckling är tråkig på många sätt. Föreningars försvinnande, affärers försvinnande… När jag växte upp på 60-talet hade vi fyra, fem butiker. Jag hade inte köpt semlorna i Markaryd, utan jag hade köpt dem på något av kondisen här. Kanske på Landas kafé, som är förebilden till Kajsas kafé i böckerna. Motellet, macken, posten… Allt det försvann ju. Det fanns nästan allt – nu finns det ingenting.

Berättelsen om Åshöjden utspelar sig i en brytningstid. Europavägen dras genom samhället, och moderniteten kommer till byn. Förändringarna som skildras är inte okomplicerade, men de är likafullt ändå emotsedda. Hela historien präglas starkt av optimism, av tillförsikt.

50 år senare befinner sig bygden återigen i en omfattande omställning – och framtidstron är betydligt svårare att hitta i verkligheten än de var i böckerna.

– Här uppe i valdistrikten var det störst andel Sverigedemokrater i hela landet i valet senast. Det är ju inte klokt. Jag känner dem som röstar så, men förlåt… Det är bedrövligt.

Men som tur var stod de goda krafterna emot. Det blev bra engagemang, rätt många som blev volontärer och stöttade och hjälpte de afghanska killarna och de syriska familjerna. Olle Sjödahl

I samband med flyktingvågen 2015 blev den nedlagda hotell- och konferensanläggningen Åsljungagården ett asylboende med drygt 100 platser.

Beskedet väckte först både ilska och oro, och den lokala intresseföreningen kände sig tvungen att utlysa ett stormöte. I efterhand har många beskrivit mötet som avgörande för Åsljungabornas syn på både sig själva och andra.

– Det blev väldiga känslor kring det. Mötet var i EFS-gården på andra sidan sjön, och det var en aktiv Sverigedemokrat från Örkelljunga som kom dit och försökte driva på motsättningar. Men som tur var stod de goda krafterna emot. Det blev bra engagemang, rätt många som blev volontärer och stöttade och hjälpte de afghanska killarna och de syriska familjerna.

De stackarna går här uppe i månad efter månad och väntar på besked om uppehållstillstånd, det är det enda de gör. Olle Sjödahl

För Olle Sjödahl var det självklart att försöka hjälpa på det bästa sätt han känner till, genom fotbollen.

– Varje fredag är det jag och en holländsk kille som träffas och spelar med 10-15 av de afghanska killarna från flyktingboendet. Det är det enda jag har med fotbollen att göra nuförtiden, och jag gör det enbart för att se glädjen i dem. De stackarna går här uppe i månad efter månad och väntar på besked om uppehållstillstånd, det är det enda de gör. Om de kan ha roligt på planen ett par timmar i veckan så är det värt mycket.

bollar

”Kula Persson smusslade under bordet, och jag såg honom lägga in en pris snus just när Blåbärskungen långsamt och högtidligt fortsatte sitt tal.

– Jag vågar säga, sa han, att mörkrets tid snart är förbi. Vårt samhälle kommer att förändras. Vår värld kommer att krympa. Vi kommer inte längre att befinna oss i en enslig och isolerad by. Motorvägen kommer att gå rakt igenom samhället. Olsson har insett vad detta betyder. Han har varit framsynt. Hans motell är snart färdigbyggt. Från att ha sovit under Höglandets mörker i århundraden kommer vårt Åshöjden att vakna upp i skenet av tusen strålkastare. En ny tid är över oss. Vi måste vara beredda. Vi måste ta tillvara möjligheterna”.

bollar

V

ägen ger och vägen tar. När jag lämnar Åsljunga och tar mig in mot Örkelljunga åker jag längs gamla Riksettan, motorvägen som med tiden svaldes upp av E4:an.

Det var vägen som gav nytt liv till samhället och bakgrund till Max Lundgrens böcker, som gjorde så att det byggdes motell, bensinmackar och servicebutiker här. Nu är det vägen som gjort så att Åsljunga än en gång fallit ner i skuggan, in i glömskan.

När E4:an fick en ny sträckning för snart 13 år sedan försvann så gott som all genomfartstrafik över en enda natt. Idag finns inte ens en avfart mot Åsljunga, och byborna fick kämpa hårt för att överhuvudtaget få en vägskylt som pekade in mot samhället.

Kommuncentrumet i Örkelljunga berördes också av den nya sträckningen, men påverkades ännu mer av finanskrisen och flyktingströmmen.
För tio år sedan var arbetslösheten här lägre än riksgenomsnittet, idag är den klart högre. Bara 23 procent av kommunens invånare har eftergymnasial utbildning, jämfört med 40 procent i riket. Nästan ingen annanstans är stödet för Sverigedemokraterna lika starkt. I riksdagsvalet 2014 var andelen SD-röster i den lilla byn Tockarp högre än någon annanstans i hela landet, 37 procent, och senast Örkelljunga fick stort utrymme i riksnyheterna berodde det på att en tiggande kvinna utsatts för en avgasattack utanför Coop.

Foto: ANDREAS HILLERGREN

När jag nu letar efter någonstans att äta hittar jag en restaurang på Storgatan med Charlie Chaplins siluett som logotyp, men en annan stavning på skylten: Pizzeria Shaplin.

Inne bland borden kommer en kille i 20-årsåldern fram och vill snacka lite. Innanför den öppna jackan har han en t-tröja med texten: ”Stefan Löfven är inte min statsminister”.

– Kan vi ta en bild med den här?

Jag tror att det är bäst att låta bli. Vem är din statsminister då?

– Jimmie. Som för de flesta andra här.

bollar

”– Vad tycker du egentligen om tattarna? frågade Edward.

Dom är väl som andra.

– Är dom ‘rena’, har dom stil?

Jag svarade inte.

– Du vet mycket väl vad folk säger om tattarna. Och till en del måste du hålla med om det. Men dom har så mycket annat som folk inte vet om. På sitt sätt är dom renhårigare än dom flesta. Dom säger vad dom tycker. Dom böjer sällan nacken för nån annan. Men du: det viktigaste är; dom drömmer som vi, dom tänker, dom har planer, dom är rädda som vi, dom är mänskor. Det är där dom är lika”

bollar

I

drottsplatsen ligger några hundra meter längre bort. Jag har hört mig för runt FC Örkelljunga – klubben som tog över efter Åsljunga SK – frågat om dagens lag innehåller någon samtida motsvarighet till böckernas berättarröst, Jorma Engmark.

foto : andreas hillergren :  2017-03-01 erik niva besšker Œsljunga och šrkelljunga foto: andreas hillergren aftonblade
Ali Qorbani är uppväxt i Afghanistan. För fem år sedan kom han till Sverige. Foto: ANDREAS HILLERGREN

Då kom en eftertänksam, grubblande grabb från det finska vinterkriget. Nu kom en nyfiken, gladlynt kille från helvetet i Afghanistan.

Båda fann sig till rätta i det skånska skogslandet, båda hittade de ett hem på fotbollsplanen.

Ali Qorbani ska snart fylla 21, har varit i Sverige i knappt 5 år. Han möter upp med Manchester Uniteds klubbmärke på både jackan och trunken.

– Men Zlatan är inte min favoritspelare. Jag gillar mest Michael Carrick, sedan Ander Herrera. Såna som gör laget bättre.

Det var jättesvårt. I Grekland var jag i mer än sex månader. Jag var i fängelse i 45 dagar på grund av att jag inte hade pass eller ID Ali Qorbani

Precis som så många andra ensamkommande flyktingpojkar tillhör Ali Qorbani folkgruppen hazarer, de som drabbats allra värst av talibanernas skräckvälde. Först hamnade familjen i Pakistan, sedan fortsatte han på egen hand till Iran och vidare till Europa.

– Det var jättesvårt. I Grekland var jag i mer än sex månader. Jag var i fängelse i 45 dagar på grund av att jag inte hade pass eller ID. Ibland hade jag ingenstans att sova, var i en park eller någonstans… Sedan kom jag in på en lastbil med citroner som skulle till Italien med en båt. Jag var där i 34 timmar, och det var iskallt. Men sedan när jag kom till Italien blev allt lite lättare.

Jag glömmer aldrig dagen då jag fick uppehållstillstånd, jag kunde börja leva igen. Ali Qorbani

Men när Ali Qorbani till sist kom fram till Sverige blev det svårare igen. Migrationsverket trodde inte på uppgifterna han lämnade, vare sig vad gällde hemstad eller ålder.

– Det var jättejobbigt. Det var nästan ett år då jag inte ville gå i skolan, inte ville lära mig svenska, inte spela fotboll… Jag ville bara vara i mitt rum på boendet, ibland promenerade jag ute i skogen, ensam. Det enda jag kunde tänka var: ”Vad ska hända?”. Om de skickar mig tillbaka till Afghanistan är allt slut. Jag hade stress, kunde inte sova, var vaken till klockan fyra… Det var jättesvårt, jag var väldigt ledsen.

Det krävdes ett andra läkarbesök – en sorts helkroppsundersökning – innan Ali Qorbani fick medicinska bevis att luta sig mot. Ett intyg utfärdades där det försäkrades att den här pojken var någonstans mellan 13 och 16 år gammal.

– Jag glömmer aldrig dagen då jag fick uppehållstillstånd, jag kunde börja leva igen.

Fotbollen blev räddningen för Ali. Här ses han under ett pass med FC Örkelljunga. Foto: ANDREAS HILLERGREN

Fotbollen blev räddningen för Ali. Här ses han under ett pass med FC Örkelljunga. Foto: ANDREAS HILLERGREN

Ali Qorbani kunde börja leva igen, så Ali Qorbani spelade fotboll. Vid sidlinjen fick han välkomnandet han aldrig fått i myndighetskorridorerna, omklädningsrummet blev både hans fritidsgård och hans klassrum.

– När jag var barn så spelade jag på gatan. Vi hade ingen riktig klubb, ingen plan. Så första tiden här kunde jag inte reglerna, visste inte vad offside var… Jag kommer ihåg när min tränare skulle förklara för mig att jag skulle spela yttermittfältare – jag fattade inte. Han fick visa med vattenflaskor. Då tyckte jag: ”Nej, det här funkar inte. Nu måste jag lära mig svenska”. Man måste kunna samarbeta. Men i början vågade jag inte prata. Du vet, när man kommer ny till ett land och inte kan språket vet man inte vad som är rätt eller fel. Men killarna jag spelar med hjälpte mig. Efter träningen kunde jag träffa dem på gatan, och så pratade vi lite mer då.

Om vi nu drar parallellen till boksidorna är Ali Qorbani snarast en korsning mellan Jorma Engmark och Hittejoel.

Fotbollen har betytt allt för mig. Jag lärde mig språket, jag träffade vänner… Ali Qorbani

När berättelsen tog sin början tillhörde ju den stammande målvakten de så kallade tattarna, de svartmuskiga och utstötta från byns utkant som ingen riktigt vågade närmade sig. Sedan tog Bagarn Olsson honom under sina vingar, hjälpte Hittejoel att bli både lagkapten, styrelsemedlem och nyckelperson i samhället.

I Örkelljunga finns en förening som heter Ifall, ”Integration för alla”. Det var chefen där som först såg till att Ali Qorbani hittade vägen från asylboendet till fotbollsklubben, gav honom en väg in i det nya landet.

– Fotbollen har betytt allt för mig. Jag lärde mig språket, jag träffade vänner… Om jag inte hade den – vad skulle jag göra? Jag vet inte. Men ända sedan jag kom till Sverige har jag fått jättemycket hjälp, och nu är det dags för mig att hjälpa tillbaka.

Idag är Ali Qorbani så aktiv att det är svårt att hitta minsta lucka i schemat. Samtidigt som han utbildar sig till undersjuksköterska är han deltidsanställd av Ifall, håller i aktiviteter från volleybollträningar till filmvisningar.

foto : andreas hillergren :  2017-03-01 erik niva besšker Œsljunga och šrkelljunga foto: andreas hillergren aftonblade
Ali Qorbani. Foto: ANDREAS HILLERGREN

Dessutom är han ansvarig för det som blivit FC Örkelljungas ungdomslag, ett gäng där de flesta spelarna är ensamkommande från asylboendet. Och så spelar han alltså själv för a-laget i Division fem.

– Jag har inte läst böckerna ännu, men jag har hört att Åshöjdens BK nästan kom till Allsvenskan. Det kanske blir svårt för oss, men vi ska i alla fall hålla oss kvar. Och så ska vi vinna alla våra tre derbyn, mot Eket, Rössjöholm och Perstorp. Det är nog ännu viktigare.

I böckerna stannade hela bygden av när Åshöjden mötte Örkelhöjden. Det här med den lokala stoltheten är viktigt för dig också?

– Jaja, absolut. Derby är derby.

bollar

”– Men vem känner till Åshöjden? Vem vet hur vackert här är? Vem har hört namnet?

Tystnad igen.

– Det kostar en hel del med reklam, sa Bagarn. Om allt ska drivas modernt.

– Jag har en del pengar, sa Blåbärskungen försiktigt.

– Men det finns ett annat sätt. Ett mycket bra sätt. Vi kan göra Åshöjden känt över hela landet om vi investerar på rätt sätt.

– Hur då?

– Ett bra fotbollslag”.

bollar

R

edan för 50 år sedan identifierade Max Lundgren hur fotbollen och samhället överlappade, och mycket av det han skrev om då är fortfarande aktuellt idag.

Fotbollen som gemensamhetsbyggare, som integrationsverktyg, som marknadsföringsmotor. Och så övergången från den ideella folkrörelsemodellen till den kommersiella underhållningsindustrin. ”I modern fotboll behövs pengar”, konstaterade Bagarn Olsson där i slutet av 1960-talet, ”ska vi nånsin bli ett storlag så måste klubben drivas som ett företag”.

Mattias Persson, föreningsutvecklare på Örkelljunga kommun. Foto: ANDREAS HILLERGREN

– Det är verkligen något som slår mig när jag läser böckerna idag, hur mycket som fortfarande känns relevant.

Mattias Persson är relativt nytillträdd som föreningsutvecklare på Örkelljunga kommun. Det var förra sommaren som han och bibliotekssamordnaren Sara Olsson insåg att Åshöjden skulle fira jubileum just i år.

Det är åtta år sedan det spelades fotboll på Sjövallen, men i augusti kommer tv-laget dit. Då ska anläggningen åter vara i spelbart skick. Foto: ANDREAS HILLERGREN

Tajmingen var perfekt. Det var dags att väcka liv i skildringen som borde satt bygden på kartan, men som aldrig riktigt gjorde det.

– Om man googlar på Åshöjden får man ju upp hur många träffar som helst, jättemånga föreningar som gjort en resa genom seriesystemet. Alla vet vad det är att ”göra en Åshöjden” – det är ett nationellt begrepp – men hur många vet egentligen att det var här det hände? Att det finns en riktigt historia, riktiga miljöer och riktiga karaktärer i botten? Det visste inte jag.

Om man googlar på Åshöjden får man ju upp hur många träffar som helst, jättemånga föreningar som gjort en resa genom seriesystemet. Alla vet vad det är att ”göra en Åshöjden” Mattias Persson

Själv kommer Persson från Kävlinge, åtta mil söderut. Trots att Örkelljunga och Åsljunga ligger mindre än en timme bort hade han aldrig ens tänkt tanken på att åka hit innan han erbjöds jobb på kommunen här.

– Det är lustigt att flytta till ett ställe som ligger så nära där jag kommer ifrån, men som känns som att det lika gärna hade kunnat ligga 60 mil norrut. Jag visste så lite om den här bygden, trots att jag är härifrån trakten. Det är som en vit fläck på kartan. Varför är det så?

I augusti, till 50-årsjubileumet, ska alla sork- och mullvadshögar var ett minne blott. Sjövallen ska åter igen vara spelbar. Foto: ANDREAS HILLERGREN

Nu står vi nere vid Sjövallen i Åsljunga, där det inte spelats fotboll på snart åtta år. Till sommaren är det i alla fall dags igen. På något sätt ska alla sork- och mullvadshögar vara borta från gräset i augusti, då tv-laget kommer hit för en jubileumsmatch.

Gamle landslagskaptenen Björn Nordqvist ska vara med – han spelade ju Bagarn när Åshöjden blev tv-serie på 1980-talet – trots att han snart ska fylla 75. Ett par av de andra skådespelarna också.

Utmaningarna vi står inför här i kommunen ekar ju upp på nationell nivå, det handlar om storstäderna mot landsbygden. Mattias Persson

Inplanerat är dessutom olika författarsamtal, en skaparverkstad i skolan i Åsljunga, en utställning i samband med Örkelljungadagarna, återutgivning av de numera utgångna böckerna. Vad spelar det för roll att de aldrig har funnits på riktigt? Åshöjdens BK ska återigen gjuta liv i en lite bortglömd del av landet.

– Utmaningarna vi står inför här i kommunen ekar ju upp på nationell nivå, det handlar om storstäderna mot landsbygden. Jag var själv likadan som alla andra, bodde i Göteborg i många år och såg inte ens landet som ett alternativ. Idag kan jag inte begripa det.

Ibland vet man inte vad man själv har innan någon annan berättar det för en, och det är svårt att få den bekräftelsen ifall ingen tittar åt ens håll.
Här vid fotbollsplanen ligger Åsljungasjön – Kräftsjön – bara några få meter från sidlinjen. Den bereste Bagarn Olsson beskrev det som en av de allra vackraste platser han sett, men Edward Engmark hade svårt att ta in det: ”Det är världens vanligaste sjö”.

– Numera känner jag otroligt starkt att det givetvis är såhär jag ska bo. Jag behöver bara titta i slutet av månaden hur mycket pengar jag har kvar, hur mycket tid jag har sparat. Billiga hus, bra skolor, lugna miljöer, skogarna och sjöarna… Snabbt hem efter jobbet, inga köer, lätt att parkera.

Mattias Persson ser att klyftorna mellan stad och landsbygd växer. Foto: ANDREAS HILLERGREN

Affären har stängt, fotbollsföreningen är borta – men det är inte direkt Norrlands inland, det här. Två av Sveriges tjugo största städer ligger mindre än en timmes körning från Åsljunga, flygplatsen i Ängelholm inte ens en halvtimme bort.

Ändå är det som att det mentala avståndet är större både för de som bor här och de som inte gör det.

– Ja, det är den här klyftan mellan stad och land som bara verkar växa. Den utvecklingen måste gå att vända, vi måste hitta ett sätt att berätta vår historia. Livet blir enklare här – men av någon anledning har vi misslyckats med att få fram det till resten av landet.

Du vet hur man lyckas med sånt…? Med ett bra fotbollslag.

– Ja. Eller med historien om det. Egentligen är nog böckerna om Åshöjden det enda tillfället den här delen av landet verkligen har skildrats. För oss är det väldigt viktigt att det inte går förlorat.

TRE FRÅGOR TILL...
…Philip O’Connor och Haidar Hajdari som skrivit ”Svea United: när allt står på spel”, en fotbollsbok som utspelar sig i Stockholms norra förorter och kan sägas vara en sorts motsvarighet till Åshöjdens BK år 2017.


* Vad är det viktigaste ni vill förmedla med boken?

– Vi vill skapa en värld där ungdomar (främst i förorterna) känner igen sig själva och därmed förmedla att läsning är till för dem också. De flesta har läst Zlatans bok och inget annat just därför – Zlatans berättelse är deras – och vår – berättelse, miljön är deras – och vår – miljö. Med en bokserie kan vi ta upp ämnen som påverkar deras liv – allt från pengarproblem till mobbning till dopning på gymmet – och låta dem vrida och vända på dem på ett sätt som tilltalar dem.

I det bredare perspektivet ser vi läsning som en nyckel till att ta sig ut ur ”utanförskap” (ett ord som vi avskyr förresten, som om det vore att man bara stod på fel plats…).

* Idrottsintresserade ungdomar i förorterna är sällan de flitigaste bokläsarna. Hur når man fram till dem?

– Din nyans här är viktig. Utan tvekan läser de – vem är mer påläst än Interfantasten från Husby eller Madridistan från Tensta?

De läser till och med om sina idrotter varje dag på engelska och italienska och spanska på olika sociala medier och nyhetssajter. Men det är riktigt att de ofta inte läser böcker och det vi har kommit fram till är just att det som finns på marknaden inte tilltalar dem.

Att läsa en bok (i synnerhet en roman) är en tidsinvestering som många inte är beredda att göra. Bokläsningen är ofta förknippat med skolan och därmed något som man ska lida sig igenom, inte njuta av.

Att nå fram till dem är enkelt men tidskrävande – det gäller helt enkelt att göra det via idrottsföreningar, fotbollslag och fritidsgårdar.

Det gäller att skapa en diskussion på deras villkor som hanterar det vi skrev ovan – att bokläsning är (hoppas vi!) faktist värt den tiden man lägger ned på den. Det gäller att ändra på attityden att Youtube och Snapchat är roligare än böcker.

”Svea United: När Allt Står På Spel” är ingen skolbok men vi har också skapat en del skoluppgifter som gör det enklare för elever och lärare att använda den i det syftet om de vill.

Men det gäller också att ändra på fördomen om att unga inte är intresserade eller inte läser, och utvärdera hur vi gör som vuxna, som tränare och lärare.

Till exempel – om vi som coachar lär ut något på fotbollsplanen och spelarna inte hajar det, vems är felet? Det är ju den som lär ut som måste se om sitt hus. Kan inte vi göra det begripligt så finns det ingen som helst anledning för dem att fatta.

I så fall måste vi titta på det vi säger och det vi gör, och se till så att de har verktygen inte bara för att förstå vad vi vill utan för att det ska vara roligt också. Annars är det ingen mening att hålla på med vare sig träning eller läsning.

* Utifrån framstår er bok som en sorts Åshöjdens BK för 2017. Hur känner ni för den beskrivningen?

– Vi hade faktist inte hört talas om Åshöjdens BK när vi började skriva – stor som den var nådde den aldrig Dublin på 80-talet eller Husby på 2000-talet! Det var först när förlaget nämnde Åshöjdens BK i ett möte att vi anade att någon hade gjort något liknande tidigare. När vi gick ut ur mötet skickade vi ett mess till din kollega Robert Laul och frågade vad det var för något!

Vi har inte hunnit läsa Åshöjdens BK än och det är kanske lika bra det – vi kan och bör inte låt oss påverkas av det som har gått före. Men såsom vi förstår det så var det en väldigt populär och folkkär serie.

Om du frågar oss om vi vill att våra böcker ska vara likadana – självklart. Men än viktigare är att debatten och diskussionen om läsningen äger rum, och att fler än skolan har en roll att spela i den.

Idrottsföreningar har också en väldigt stor betydelse – det var så vi träffades och över de 5-6 år vi har känt varandra kom vi in på alla möjliga diskussioner om framtiden, läsning, utbildning och så vidare.

Som vi brukar säga i Kista Galaxy – vi har inte med bara fotbollsspelare att göra utan människor i sin helhet, och vi måste ta hand om dem på bästa sätt.

Om Åshöjdens BK bidrog till att lyfta läsning och hjälpa folk nå så långt de kan – ja, då ser vi jämförelsen som bara positivt.